allwaysclose

Nu är det klart... nu finns ingen återvändo...
Trots att jag spenderat de senaste fem åren att planera för att fara så känner jag mig lite nervös nu när jag äntligen är på väg... men jag är inte ensam.
jag har ju supersyrran Malin med mig.

Den 20 oktober lämnar vi vilhelmina och reser bort... bort till spanien och moster kristina.
Snacka om att det känns skönt nu när allt är bokat och klart.
Nu ska det äntligen bli av.
Hoppas bara att min spanska duger....

Vi blir borta i ca 10 dagar och under den tiden tnker jag inte göra annat än att bara njuta över att jag åtminstånde lyckats kryssa av en punkt på listan över mina drömmar... listan kan bli lång och har allt för många gånger känns näst intill omöjlig att någonsinn fullborda... men nu är jag ju på väg åt rätt håll i alla fall ;)

Spanien here i come!!

Kram // Sabina

Nu är dom alla hemma igen.
Nu är vi tillsammans.
Trots att skillnaden känns överrumplande med allt oljud......så känns det skönt.
Jag slipper höra alla de ljud som annars långsammt skulle drivit mig från vettet.
Trots att vi alla blir osams ibland så känns det skönt.
Jag är nog en sån där patetiskt människa som aldrig kommer klara av att bo ensam.
Jag vill känna hur alla andra sprudlar av liv omkring mig för att må bra...
Höra syrrans djupa andetag när jag ska somna och veta att hon lever och finns kvar hos mig.
Att lyssna på mammas utskällningar och veta att hon lever och finns kvar hos mig.
Att störa mig på lillebrors olika ljud men veta att han lever och finns kvar hos mig.
I slutändan är nog allt mest bara ljud.
En massa oljud som förmodligen skulle driva många människor galna...
Men det är mitt oljud, mitt liv, min familj.
Och de oljud som fljer med dem är mer än välkommet.
Det är helt klart välkommet oljud.

Kram / Sabina